"och där emellan kommer fastan"

När jag var barn fastade mina föräldrar vid några tillfällen. Eftersom jag var ett barn, så är mina minnesbilder begränsade och med all säkerhet inte helt med sanningen överensstämmande. Det jag minns är att ett av motiven för fastan var att bli "piggare". Troligtvis var ett annat motiv att "tappa några kilon". Jag minns att det köptes hem morotsjuice och buljong. Det fanns också fruktdrycker som var lämpliga, dessa flaskor hade ingen kork utan ett mer platt lock som man skruvade av och då kluckade det liksom till.......

En gång för längesedan kom jag fram till att jag skulle fasta ett par dagar, eller en vecka, beroende på hur det kändes. Anledningen till denna ungdomliga dumhet var att "tappa några kilon" och bli "piggare". Min till personligheten tillhörande spontanitet och iver att komma igång medförde att jag inte hade några större förkunskaper utan körde igång på ren känsla. Inhandlade hastigt några olika juicer och lämplig buljong från hälsokosthyllan på storköpet. 
På eftermiddagen den första dagen, när jag cyklade hem från mitt arbete var jag både hungrig och yr, cykeln vinglade till och pladask så låg jag där på asfalten precis utanför Ryavallen i Borås. (Ja, det var på den tiden då Borås Arena ännu inte fanns) Jag skrapade både armbåge och knä och kände mig fortfarande yr, när jag öppnade kylskåpet för att ta fram någonting att äta......

Sedan dess har jag inte tänkt tanken på att fasta igen. I alla fall inte på det sättet. Det jag nu går och klurar på är vad annat fastan kan innebära än att just sluta äta. Har det blivit lite "poppis" att fasta på andra områden än just mat ? Varför tänker vi tanken på att avstå ? Skulle du vilja avstå från något för att uppnå någonting annat ? Hur tänker du ? Jag funderar vidare och återkommer om ett par dagar.

Mötet med en gammal vän

Telefonen ringer, personen i andra ändan presenterar sig. Samma röst, samma ansats, en person som jag talat med i telefonen i otaliga timmar tidigare i mitt liv. Mina läppar ler. På en sekund så är vi där vårt samtal slutade förra gången. Det är flera år sedan vi pratades vid senast. Allt känns som då. Inga förklaringar om varför vi inte hörts, inga undanflykter eller dåliga ursäkter, bara rakt på och så finns innerligheten där igen. Detta telefonsamtal fick mig att le i flera dagar. Både åt att personen ringde, men också för att vi fortfarande är goda vänner och kommer så alltid att vara.

 

Att våga tänka en vända till är lockande.

Jag tror att vår relation med Gud är av samma karaktär som mötet med en gammal vän. När som helst kan vi återuppta samtalet / relationen där vi slutade förra gången, även om det var skrämmande länge sedan. Känslan kommer garanterat att vara bekväm. Fröet som sattes i jorden vid ett tidigare tillfälle i livet får återigen börja gro och relationen tar ny fart. Detta möte får vi också göra om och om igen, varje dag är nåden ny, varje dag ler Gud åt att vi vill börja där vi slutade. Eller varför inte - våga börja för första gången !  

Att vara en kristen, är inte någon garanti för att livet rullar som på räls, men vetskapen om att vara buren, att vara en del av evigheten räcker för mig.  

"Gud bli en del av mitt liv, le med mig, gråt med mig, min önskan är att tillhöra dig. Amen"

Ha en välsignad dag !